Olof Palme

Privat liv

Olof Palme föddes i Svea artilleriregementes församling på Östermalm i Stockholm och växte upp i familjens våning på Östermalmsgatan 36. Hans föräldrar var Gunnar Palme (1886–1934), verkställande direktör för försäkringsbolaget Thule, liksom farfar Sven, och Elisabeth von Knieriem (1890–1972). Hon var av balttysk adel och född i Lettland och kom som flykting 1915. Som fyraåring talade Palme franska med sin barnsköterska, tyska med sin mamma och svenska med sina syskon.^[1]Somrarna tillbringades på morföräldrarnas gods Skangal tio mil nordost om Riga.^[2] Olof Palmes syskon var Claës Palme (1916–2006), Catharina Palme Nilzén (1920–2002) och halvbrodern Sture Gunnarsson (1911-2005). Han var sonson till Sven Palme och kusin till Sven Ulric Palme.

Olof Palme gifte sig 9 juni 1956 med psykologen Lisbet Beck-Friis och de bosatte sig som nygifta i Vällingby. Genom att han under åren 1949–1952 var gift med Jelena Rennerova (senare gift Zetterström) från Tjeckoslovakien i ett skenäktenskapmed syfte att ge henne möjlighet att lämna sitt land efter Pragkuppen,^[1] var äktenskapet med Lisbet formellt hans andra äktenskap.

Olof och Lisbet Palme fick tre söner: Joakim (f. 1958), Mårten (f. 1961) och Mattias Palme (f. 1969).^[1]

Anor och släktingar 

Olof Palme var släkt med statsminister Arvid Lindman genom anfadern Biörn Helgesson Brun († 1646), bror till Anders Helgesson Brun († 1671) som var anfader till Lindman (dennes ff mm mm mf). Biörn Helgesson Brun var prost i Marstrands församling och Anders Helgesson Brun var kyrkoherde i Myckleby församling under 45 år.^[3][4]

Uppväxt [redigera]

Olof Palme tillbringade sina första skolår i Beskowska skolan på Östermalm i Stockholm. Vid tio års ålder skrevs han in vid Sigtuna humanistiska läroverk. 1944 tog han studenten med genomsnittsbetyget a och börjar därefter skriva i Svenska Dagbladet.^[1] Efter studentexamen fortsatte han studierna i USA, där han tog en Bachelor of Arts 1948 vid Kenyon College och även en plats i skollaget i amerikansk fotboll.^[1] Under sin akademiska studietid reste han runt i USA. Han återvände till Sverige där han studerade juridik och avlade juristexamen vid Stockholms universitet 1951.

Hösten 1944 ryckte Olof Palme in till kavalleriet, sjätte skvadronen vid Norrlands dragonregemente (K 4) inom Umeå garnison. Han började sedan aspirantskolan vid Livregementets husarer (K 3) inom Skövde garnison och blev efter några månadersergeant och i november 1948 fänrik i kavalleriets reserv. Sommaren 1955 genomgick Olof Palme en stridskurs för ryttartruppchefer, och blev på nyåret 1956 befordrad till löjtnant.

Karriär [redigera]

Palme utbildade sig till jurist vid Stockholms högskola och var riksdagsledamot 1958–1986, i första kammaren 1958–1968 och i andra kammaren 1969–1970. Han var länge statsminister Tage Erlanders skyddsling. Före sitt tillträde till statsministerposten var han konsultativt statsråd 1963–1965, kommunikationsminister 1965–1967, ecklesiastikminister 1967–1968 samt utbildningsminister 1968–1969. Nederlaget vid valet 1976 och 1979 markerade slutet på den socialdemokratiska hegemonin i svensk politik, som hade sett 40 år av obruten dominans. Som oppositionsledare hade han skilda inhemska och internationella intressen och tjänstgjorde som särskild FN-medlare i Iran-Irak kriget, men återvände till makten som statsminister efter valsegrarna 1982 och 1985.

År 1952 blev han ordförande i Sveriges förenade studentkårer,^[1] men stannade bara ett år på den posten. Åren 1953–54 arbetade Palme som förste byråsekreterare vid Försvarsstaben, under statsminister Tage Erlanders regering. Under åren dessförinnan hade han, enligt honom själv, genom tre viktiga händelser, blivit socialdemokrat. Den första av de tre händelserna han avsåg var skattedebatten i Stockholms konserthus 1947 mellan socialdemokraten Ernst Wigforss, högerpartietsJarl Hjalmarson och folkpartiets Elon Andersson; den andra var USA-vistelsen 1948, då de stora klassklyftorna där uppdagades för honom. Det tredje var en Asien-resa 1953, när han ställdes inför kolonialismens konsekvenser.

År 1954 avancerade Olof Palme i regeringskansliet och blev sekreterare i statsrådsberedningen, fram till 1961. Åren 1961-63 var Palme byråchef där. Han var styrelseledamot för ABF 1955-61. Palme valdes in i riksdagens första kammare 1958-68 för socialdemokraterna i Jönköpings län, och i andra kammaren för Stockholms stad 1969-70. Han satt i Nämnden för Internationellt Bistånd (NIB) 1962-63, vuxenutbildningsdelegationen från 1961 samt arbetsgruppen för svensk utlandshjälp från 1962.^[5] Ett av hans första viktigare uppdrag var som ordförande för studiesociala utredningen 1959–66 samt studiehjälpsutredningen 1962-64. Palme satt i energirådet 1973-76 och 1982 samt i barn- och ungdomsdelegationen 1982-86.

Olof Palme inträdde i regeringen 19 november 1963 som konsultativt statsråd i statsrådsberedningen och 25 november 1965 utsågs han till statsråd och chef för kommunikationsdepartementet, för att därefter avancera till posten som ecklesiastikminister 29 september 1967. Olof Palme blev sålunda Sveriges siste ecklesiastikminister eftersom departementet 1968 bytte namn tillUtbildningsdepartementet. Därefter titulerades han utbildningsminister. Den 14 oktober 1969 efterträdde han Tage Erlander som socialdemokratisk partiledare och statsminister. Som statsminister gjorde han sig känd som kritiker av USA:s krigföring i Vietnam, bland annat genom jultalet om Hanoi 1972.

Efter riksdagsvalet 1973 kunde Olof Palme sitta kvar som statsminister, men valet resulterade i den så kallade "lotteririksdagen" (s+vpk:175 mandat; c+m+fp:175 mandat). Under mandatperioden 1973–76 kunde regeringen Palme ändå driva igenom några betydelsefulla reformer, bland annat lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL) och lagen om en allmän föräldraförsäkring. 1975 trädde den nya författningen i kraft, vilket bland annat innebar att monarkens uppgifter kraftigt beskars (till exempel vid regeringsbildningen). Om Sverige till namnet ännu var en monarki, var det i praktiken snarast en republik. Monarkins framtida status hängde därför, med Olof Palmes egna ord, bara på "ett penndrag". Efter valet 1976, då kärnkraftsfrågan kom i fokus och de borgerliga fick majoritet, tvingades socialdemokraterna (efter 40 års oavbrutet maktinnehav) och Olof Palme att avgå (officiellt 8 oktober 1976). Vid denna tid hamnade Olof Palme i stora bekymmer gällande den så kallade Geijeraffären, där han först kraftfullt dementerade DN-journalisten Peter Bratts uppgifter om Geijers kontakter med en prostituerad för att därefter offentligt vidgå dem. Valet 1979 innebar ännu ett nederlag för socialdemokraterna eftersom man inte lyckades återerövra regeringsmakten, men Palmes ställning inom partiet var trots detta ohotad.

År 1980 utsågs Olof Palme till FN:s medlare i Iran–Irak-kriget. Den 1 mars 1982 lämnade Palmekommissionen sin rapport om medlingen mellan Iran och Irak. Efter socialdemokraternas valseger 1982 innehade han åter statsministerämbetet från 8 oktober.

Som socialdemokratisk statsminister hamnade Olof Palme i skarp konflikt med näringslivets företrädare, då riksdagen 1983 beslöt om införandet av löntagarfonderna, som av dessa sågs som ett sätt att socialisera Sveriges företag. Åren 1985–1986 uppstod även slitningar med ledande militärer (kommendörkapten Hans von Hofsten med flera) som, med anledning av de påstådda ryska ubåtskränkningarna, ansåg honom alltför svag i agerandet gentemot Sovjetunionen, samtidigt som de förklarade att de saknade förtroende för honom personligen. Palme själv hävdade att han verkade för freden. År 1985 tvingades även utrikesminister Lennart Bodström att avgå.

Olof Palme har ofta benämnts som en stor politiker, bland annat av den före detta moderatledaren Carl Bildt inför tjugoårsminnet av Palmes bortgång 2006.^[6] Efter hans död har ett flertal platser runt om i världen uppkallats efter hans namn.

Mordet på Olof Palme [redigera]

Huvudartikel: Palmemordet

Olof Palme sköts på Sveavägen i centrala Stockholm omkring klockan 23.20 den 28 februari 1986 när han tillsammans med sin hustru Lisbet Palme skulle ta en promenad hem efter att ha sett Bröderna Mozart på biografen Grand. Han fördes till Sabbatsbergs sjukhus där han dödförklarades klockan 00.06 den 1 mars 1986 och obducerades samma dag av Milan Valverius. Den största svenska polisinsatsen i modern tid sattes in för att så snabbt som möjligt försöka lösa mordet. Många uppseendeväckande turer följde, skandaler och polisiära misslyckanden. Många menade att utredningsarbetet uppvisade stora brister i polisens sätt att arbeta och de motsättningar som fanns mellan olika myndigheter och personer som förhindrade ett effektivt utredningsarbete. En man, Christer Pettersson, dömdes i tingsrätten för mordet men friades i hovrätten.

Mordet på Sveriges statsminister, som ännu är ouppklarat, blev ett nationellt trauma och en väckarklocka för Sverige att världen hade förändrats. Det påverkade även andra länder med en påminnelse om mordet på USA:s president John F. Kennedy 1963. Händelsen kom under lång tid att sätta sin prägel på samhällsdebatten och vad som måste göras för att öka ländernas säkerhet mot olika typer av attentat mot enskilda personer i ledande ställning och centrala samhällsfunktioner.

Olof Palme är begravd på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm.

Olof Palmes politiska gärning [redigera]

Olof Palme var under sin karriär en kontroversiell politiker vars person dominerade svensk politik under hans senare livstid. I vissa kretsar var han avskydd (man talar om så kallat "Palmehat"), medan han var mycket populär bland andra. De starka känslorna kring Palmes person berodde till stor del på hans utrikespolitiska ställningstaganden, till exempel för Kuba under Fidel Castro, förChiles president Salvador Allende, mot den sovjetiska interventionen som slog ned Pragvåren, mot Francoregimen i Spanien ("satans mördare", som han kallade regimen) men också mot USA för dess inblandning i Vietnamkriget. Efter det berömda jultalet 1972, då han bland annat jämförde bombningarna av Hanoi med nazisternas illdåd i Oradour-sur-Glane, lät Vita Husetambassadörsposten i Stockholm stå tom under en tid.

Palmes kontroversiella engagemang i Sydafrikafrågan, där han var på kollisionskurs med många västliga regeringar (till exempel Thatchers och Reagans) samt en stor del av den svenska högern, har av många konspirationsteoretiker kopplats till mordet.

År 1983 bildade Olof Palme det så kallade sexnationsinitiativet. Det utgjordes av stats- och regeringschefer från sex länder och fem kontinenter som verkade för kärnvapennedrustning. I detta ingick presidenter och premiärministrar från Indien, Grekland, Argentina, Mexiko och Tanzania. Förutom Olof Palme själv, avlöst av Ingvar Carlsson, ingick Indira Gandhi och Andreas Papandreou i gruppen. Arbetet upphörde 1989 på grund av det förändrade politiska läget mellan öst- och västblocken.

Olof Palme engagerade sig starkt för utvecklingsländerna. Ett exempel på detta är att under åren 1965–1989 var 37 procent av alla officiella besök till och från Sverige med utvecklingsländer och 24 procent med Västeuropa. Efter 1990 sjönk antalet för tredje världen-länder till 18 procent, medan utbytet med Västeuropa ökade till 60 procent.^[7] Perioden 1965–1989 omfattar 24 år och av dessa var Palme statsminister under 11 år.

Socialdemokratiska partiet under Olof Palme [redigera]

Under Olof Palmes tid som partiordförande från år 1969-1986 så genomlevde partiet både rekordhöga och rekordlåga opinionssiffror. Under en kort period strax efter han blivit vald till partiordförande år 1969 så visade sifos väljarbarometer att partiet låg på extraordinära 55 procent. En annan av Sifos undersökningar år 1976 visade att partiet låg på 38 procent.

Hyllningar av Olof Palme [redigera]

Olof Palme tilldelades Gummiudden av Humanistiska föreningen vid Stockholms Universitet 1976 med motiveringen "för att han slagit näven i det dukade bordet."

Den 10 december 2002 blev Olof Palme postumt tilldelad, som en av de första, en nyinstiftad sydafrikansk orden.^[8]

Om Olof Palme i media och kultur [redigera]

Olof Palmes politiska gärning hyllas i flera sånger, bland annat "På mäster Olofs tid", skriven av den svenske vissångaren Björn Afzelius, och "To skud i Stockholm" av den danska rockmusikern Lars Lilholt. Olof Palmes politiska gärningar kritiseras i flera sånger av proggbandet Freedom Singers. Den svenska hiphopgruppen Looptroop spelade 1998 en låt med namnet "Jag sköt Palme" där de bland annat påstår att det var "Looptroopterrorister som sköt statsministern". Låten är en cover på den amerikanska gruppen Non Phixions låt "I Shot Reagan".

Olof Palme medverkade i en intervju i Jag är nyfiken – en film i gult. Olof Palme medverkade i barnprogrammet Från A till Ö under 1970-talet. I avsnittet där det okända ordet var demokrati medverkade Olof Palme med en förklaring.

Den 14 september 2012 hade dokumentärfilmen Palme biopremiär. Den 25 december 2012 sändes första delen av tre i SVT av en dokumentärserie om Olof Palme, som är en förlängd version av dokumentärfilmen innehållandes bl.a. extramaterial.^[9]

Olof Palme - En levande vilja: Tal och intervjuer är en ljudbok utgiven på CD med ett urval av Palmes tal och intervjuer. Sven Ove Hansson och Kjell Larsson har gjort urval ur SVT:s arkiv, riksdagens arkiv och arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Talboken ges ut av Olof Palmes minnesfond i samband med 10-årsminnet av Olof Palmes död. Vinsten från försäljningen av talboken går till fonden. Ett urval av Palmes tal finns på sidan Olof Palmes tal.

Denna sida har ett samarbete med wikipedia